Sagan om den förlorade synen.

Återigen, jag är så otroligt tacksam för alla fina kommentarer jag har fått och fortfarande får på inlägget om synen. Många frågar hur det gick till när jag miste synen på vänstra ögat, och varför högra också är på väg att försvinna så jag tänkte att jag skriver ett inlägg om det hela, det kanske hjälper någon.
(Varning för långt inlägg)
 
Jag fick min diabetes när jag var 9 år gammal, det gick så långt att jag hamnade i koma och läget var kritiskt på sjukhuset. Sedan jag fick sjukdomen har jag krigat mot den, istället för att samarbeta med den. Under tonåren misskötte jag mig väldigt mycket, jag gick hemifrån utan att ta min insulinpump med mig, var ute och festade hela nätter och fick alltså inget insulin i mig under tiden. Jag var arg. Väldigt arg, på min sjukdom.
Enda anledningen till varför jag ens lever idag är för att min mamma räddade mig så många gånger, hade det inte varit för henne så hade jag dött en natt när jag hamnade i diabeteskoma, jag var då 17 år gammal.
 
Åren gick och jag började sköta mig bättre. När jag var 22 år gammal blev jag gravid, oplanerat. Min diabetessköterska tyckte att jag skulle göra abort på grund av mina värden, och jag funderade på att göra det men bestämde mig för att behålla. Och sänkte mina värden oerhört fort.
 
Graviditeten var allt annat än roligt, jag kräktes mellan 10-30 gånger om dagen och låg inne ofta på sjukhus pga svält. Trots att jag inte fick i mig så mycket näring så gick jag ändå upp +45 kilo. 
Jag fick den ena komplikationen efter den andra och efter att ha legat på sjukhuset i flera dagar så gjordes det ett akut kejsarsnitt i vecka 35, ut kom Bella, en fullt frisk bebis på 4,7 kilo (läkarna bedömde att hon skulle vägt ca 8 kilo om jag gått fullgång).
 
Jag fick rådet av specialistläkarna och överläkaren på sjukhuset att inte bli gravid igen, för jag hade troligen inte överlevt en andra gång. Som ni kanske förstår så är jag så otroligt tacksam över att Bella är en frisk, glad och kärleksfull liten tjej. Hon är verkligen mitt ljus i allt mörker!
 
Ungefär 1 år efter att Bella fötts så vaknade jag upp en dag och såg svarta fläckar i synfältet, ringde till sjukhuset och fick komma in akut. Jag hade då 70% syn kvar på mitt vänstra öga. Efter 2 veckor hade jag 50% syn kvar, och så fortsatte det neråt i raketfart. Flera försök gjordes till att rädda synen, men det var för sent. Om jag hade fått en kallelse för tidigare kontroll kanske de hade upptäckt förändringarna i ögat. Så ni med diabetes, var noga med att kolla era ögon!
 
En förklaring jag fick till varför synen försvann var att under tonåren när jag hade högt bs så var där ett konstant tryck på ögonen, och när jag sedan under graviditeten tvingade ner blodsockret så hastigt så blev trycket ännu högre. Vid en mätning av trycket på vänstra ögat hade jag 67, över 25 är farligt.
Man kunde tycka att problemen med vänstra ögat skulle ta slut där, men icke. Förra året fick jag en plötslig regnbågshinneinflammation som resulterade i avlossnad näthinna (allt gjorde fruktansvärt ont) och jag fick opereras i Linköping. På grund av det har jag idag ett brunt och ett grönt öga, vilket jag idag har börjat finna mig i.
 
Detta var mitt försök till att göra en lång historia kort, och återigen. Jag skriver inte för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, utan för att kanske min text hjälper någon. Vi tar ofta vår hälsa för givet, och många gånger glömmer vi bort att leva livet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Bettinas islandshäst
2015-04-16 @ 20:39:42
URL: http://bettinasislandshast.blogspot.se

Som sagt - du är modig och härlig som vågar skriva uppriktigt!

Svar: Tack Bettina! <3
Lilloletta

Karro och King :)
2015-04-18 @ 19:15:19
URL: http://www.karroochking.se

Även om du inte är ute efter att andra ska tycka synd om dig så gör jag det, ush va sorligt. Jag håller allt jag kan för dig och din syn, att du inte förlorar den helt*

Svar: Tack snälla för din omtanke! <3
Lilloletta




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0